Och bräkte som en förståndshandikappad kanariefågel

Den här veckan är ungefär bäst. Knopparna på träden spricker när som helst, jag köpte en balkonglåda och satte påskliljor i den, vi spontanbokade biljetter till vad som verkar vara kanske den finaste festivalen i Göteborgs skärgård, man kan sova med balkongdörren på glänt, om man fryser kan man värma sig på någon annan, jag fick se havet och stranden i Skanör, jag hörde en fiskmås utanför fönstret, satt i en park och drack folköl och det var vår, man kan plugga på balkongen, vi gick promenader i solen, det är fina hundar överallt, vi räddade en katt som satt fast i trappuppgången, man kan vara glad nästan jämt, behöver inte sitta och fånsnyfta på ett tåg med Annika Norlin i öronen för man skulle lyssna in sig, bara välja ut de bästa låtarna, upptäcka att man tycker om alla, lyssna en gång till, upptäcka att man tycker om alla hur mycket som helst. Jag önskar att allting var som nu, alltid. Att jag bor i det här rummet med den här balkongen och de här människorna, alltid.
(Kristina Lugn)

Dock döljer han en räv bakom varje öra, i nosen, i naveln

När jag egentligen borde skriva om könsroller och sexualitet i dokusåpor fotar jag allt som finns i mitt rum. Äter kalops, löser korsord, går in för små skor. Struntar i vad det nu var som kändes jobbigt, tänker inte ens försöka minnas. Knappt någonting kan ju vara jobbigt när man vaknar på natten och koltrasten sjunger utanför fönstret och man somnar om under ett lite för varmt täcke. Eller när man kan köpa en bunt påskliljor för tolv kronor eller när havet snart blir varmt och man nog kan åka bussen dit.
(Sonja Åkesson - Tio små hundar)

Jag har hjärtklappning om nätterna, jag är vit som en sparris

När jag var liten hade jag flera om-det-skiter-sig-planer. Packade en ryggsäck med någon bok, två mackor, ett munspel jag nog skulle lära mig att spela på under vägen. Eller som när jag och min kompis var kanske sex år och ville rymma, men valde att ha picknick vid ån. Och skulle vara tillbaka när den stora visaren pekade på tolv och den lilla på sex. Men det var inte så lätt med siffror och vi somnade på filten bland alla blommor vid ån och när vi vaknade var den lilla visaren på sex och den stora mellan åtta och nio och vi hade redan glömt vilka siffror det var vi skulle gå hem vid. Så till slut var halva byn ute och letade. På mammas pakethållare hem var jag ändå ganska nöjd med min rymning. Nu är min om-det-skiter-sig-plan att sitta på balkongen under en filt med rödvin i magen och röka lungorna svarta och stirra i luften tills en ny plan dyker upp. Kanske också att inte ställa frågor som man inte vill veta svaret på.
(Sonja Åkesson - Fantasifylld korv)

Men jag låtsas hellre hela livet för att behålla det här

Tänkte på att när man går och sväljer och sväljer så är det som om man fyller hela kroppen med saker som vill ut men som man måste hålla kvar. Och sen när man ska sova eller diska så är det som ett hårt skärp som sitter över lungorna och hela skiten och man kan inte andas längre och ännu mindre sova. Fast sedan upptäckte jag att man bara kunde lyfta av sig lungor och hjärta och hela paketet, slafsa ner det i en låda och andas som vanligt. Gå promenader, klappa sin katt, läsa om muminpappans bravader. Tänka att man nog klarar sig bra ensam ibland. Och i höst kommer bästavän till stan, då löser sig allt.
(Säkert! - Rotary)