Oil lamps and candles and those little flames that floated on a cork in olive oil

Tjugoen dagar är kvar till mamma & jag flyger till Aten, bor där en natt, åker ut till Pireus, hittar rätt färja och lassar upp våra ryggsäckar på en hylla, går upp på däck, äter en macka och hamnar på någon fin ö. Grekland för trettonde året i rad, i år den tolfte, trettonde och fjortonde ön. Av tusen känslor vet jag få bättre än den när man efter en varm dags strosande i en liten vit stad, sätter sig på en obekväm flätad stol vid ett bord med en plastduk och hör vågorna blandas med toner någonstans bortifrån. Dricka frappé eller för dåsighetkänslan, en Mythos, den grekiska ölen som inte alls smakar lika gott hemma. Känna doften av pinjeträden och mata de smala katterna vid bordet. På kvällen dricka ljummet vin ur duralexglas och frossa i smårätter: taramosalata, tzatziki, sallader, dolmades, fava, zuccinikroketter, melitzana salata, spenat- och ostpajer, saganaki. Kanske har den dova musiken från dagen byts ut mot en kvinnoröst som sjunger ord jag inte förstår. Ibland tror jag att det jag längtar mest efter hos de grekiska öarna är maten, men det är nog inte sant. Jag längtar efter allt: havet, katterna, språket som jag inte förstår men lär mig bokstäverna, för att sedan glömma bort hälften när jag kommer hem, kyrkorna på bergstopparna, de blå dörrarna, gränderna, fiskebåtarna och deras gula nät och att gå i branta trappor, stanna upp och få svara Kalispera till tanten som sitter utanför sitt hus och gör just ingenting.
(Leonard Cohen - Days of kindness)