Saker jag gör nu som jag inte gjorde för några månader sedan:- har två sambor, Andy & Sandy som jag hädanefter tänker kalla dem. Det är fint att komma hem till en lägenhet full av ljud, disk som inte är min, ett nästan alltid fullt kylskåp, en tjoandes och sjungandes Sandy som har energi från spinningen, fåniga låtar, alltid någon att prata med, människor som läser högt ur tidningen.
- sover för lite. Istället för att sova på natten: bra musik, för många fina tumblr-inlägg, tv-serier som Six Feet Under och Parks and Recreation. Istället för att sova på morgonen: ljus i ögonen, hunger (eftersom jag har lagt mig till med den dåliga ovanan att ofta glömma bort att äta), slammer från köket som lockar.
- uppskattar nationer. Åtminstone Blekingskas. Spenderar 2 x 45 minuter två-tre dagar i veckan med att promenera fram och tillbaka för att gå upp för trappan och dricka öl/gin-drinkar/milkshakes där.
- rullar egna cigaretter. Även om jag föredrar att inte.
- försöker lyssna enbart på musik som inte får mig att tänka på sommar, Öland, kärlek eller tidigare liv.
- vaknar på natten och fryser på ryggen. Jag önskar att jag kunde anställa någon som kunde ligga tätt bakom mig och sova. Ålder och kön spelar ingen roll, bara jag slipper vara så kall på ryggen.
- läser nästan ingenting. Jag tar mig sakta igenom Maken, men oftast inte.
- inser att jag tycker om folk. Nästan alla människor. Ler lite mot trötta mammor, asiatiska utbytesstudenter, gamla gubbar och skäggiga män istället för att blänga på dem och sedan titta iväg.
- inser att jag tycker om att cykla. Som jag förut alltid har hatat, förutom på somriga landsvägar. Extra fint är att cykla nedför med
White Blank Page i lurarna, att trampa extra fort när de vrål-sjunger "a swelling rage".
- längtar efter saker och folk. Både sådant jag får längta efter och sådant jag inte borde. Sådant som har hänt och sådant som kanske ska hända.
(Allen Ginsberg - Footnote to Howl)
Sista dagen i Aten bestämde sig Grekland för att ha strejk för både taxi, tunnelbana, pendeltåg, buss och flygledning samtidigt. En man körde oss till flygplatsen i sin gamla bil. Vi fick ge honom pengar innan vi kom fram så att ingen skulle se att han körde turister trots taxistrejken. Vi åkte tillsammans med ett ungt par från Israel. Efter elva dagar borta och fem nätters dålig sömn och osäkerhet kring vilket land jag skulle spendera nästa natt i, rabblade jag i huvudet "hem, hem, hem, Lund, Lund, Lund" medan jag tittade ut genom bilfönstret. Så plötsligt bland alla grekiska poplåtar på radion kom Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again och jag började tänka på hur gula fälten är på Öland och att det nu nog är dimma över sundet i Norrliden när man går ner till vattnet på morgonen. Och mina sömnlösa ögon blev röda och blöta för jag visste inte vilket hem jag längtade till, var det fanns. Bara att jag ville dit. Och Bob Dylans röst blandades med mammas prat om var i staden vi kunde vara, med chaufförens högljudda samtal på grekiska i telefonen och med det israeliska parets lågmälda hebreiska ord. Jag blundade och tänkte på ingenting, mumlade till svar. Men när planet tog oss hem i tid och jag gick av tåget i Lund förstod jag vad som hemma och jag log så mycket hela vägen till lägenheten att folk jag mötte nog trodde att jag borde sitta inlåst någonstans.
