Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket

Sista dagen i Aten bestämde sig Grekland för att ha strejk för både taxi, tunnelbana, pendeltåg, buss och flygledning samtidigt. En man körde oss till flygplatsen i sin gamla bil. Vi fick ge honom pengar innan vi kom fram så att ingen skulle se att han körde turister trots taxistrejken. Vi åkte tillsammans med ett ungt par från Israel. Efter elva dagar borta och fem nätters dålig sömn och osäkerhet kring vilket land jag skulle spendera nästa natt i, rabblade jag i huvudet "hem, hem, hem, Lund, Lund, Lund" medan jag tittade ut genom bilfönstret. Så plötsligt bland alla grekiska poplåtar på radion kom Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again och jag började tänka på hur gula fälten är på Öland och att det nu nog är dimma över sundet i Norrliden när man går ner till vattnet på morgonen. Och mina sömnlösa ögon blev röda och blöta för jag visste inte vilket hem jag längtade till, var det fanns. Bara att jag ville dit. Och Bob Dylans röst blandades med mammas prat om var i staden vi kunde vara, med chaufförens högljudda samtal på grekiska i telefonen och med det israeliska parets lågmälda hebreiska ord. Jag blundade och tänkte på ingenting, mumlade till svar. Men när planet tog oss hem i tid och jag gick av tåget i Lund förstod jag vad som hemma och jag log så mycket hela vägen till lägenheten att folk jag mötte nog trodde att jag borde sitta inlåst någonstans.
(Tomas Tranströmer - Madrigal)