Hon gick bort i vingliga klackar i slippriga uppförbackar

Fy vad ledsen jag blev i morse när jag startade internet och läste på DN att Lena Nyman var död. Egentligen var det väl inte oväntat, jag läste för flera år sedan att hon var sjuk. Men ändå. Lena som jag har haft ett nästan besatt kändisförhållande till.

























Jag vet inte hur många bilder på henne som jag sparat ner på min dator eller hur många filmer jag tittat på bara för att hon var med.

























Och när jag någon gång i början på gymnasiet såg Jag är nyfiken - gul och Jag är nyfiken - blå var det som om det var mig det handlade om. Splittringen mellan att vilja förändra världen och samtidigt vara snygg och duktig eller att bara gömma sig i en stuga på landet var saker som jag gick runt och tänkte ganska mycket på då. Jag tyckte till och med hon såg ut lite som jag gjorde, med samma kroppsform som idiotiska recensenter kallade för ointelligent.

























Att stugan på landet i filmen dessutom var i ett hus där jag varit flera gånger och att den beryktade sexscenen med Börje Ahlstedt utspelade sig i ett träd jag ofta besökt gjorde inte igenkänningsfaktorn mindre.
















Fast allra mest minns jag hur det var att vara liten och sitta mellan mamma och pappa i soffan med en inspelad Släpp fångarne loss det är vår instoppad i videon. Hur bra som helst var den tyckte jag då, och vad häftig hon Frida var som med vit målarfärg skrev stora ord på fängelsemuren. Och med sån säker röst och starka åsikter, fast hon var nästan lika liten som jag.



Bodil Malmsten skrev en fin dikt som Lena sjöng som passar ganska bra nu:

Ta ett bloss för moster Lillie låt glöden inte dö
Ett svidande halsbloss Lucky Strike
För att hon måste dö

Hej då Lena.
(Bodil Malmsten - Ett bloss för moster Lillie)