2012/03/12

Jag har hjärtklappning om nätterna, jag är vit som en sparris

death valley highway

death valley

När jag var liten hade jag flera om-det-skiter-sig-planer. Packade en ryggsäck med någon bok, två mackor, ett munspel jag nog skulle lära mig att spela på under vägen. Eller som när jag och min kompis var kanske sex år och ville rymma, men valde att ha picknick vid ån. Och skulle vara tillbaka när den stora visaren pekade på tolv och den lilla på sex. Men det var inte så lätt med siffror och vi somnade på filten bland alla blommor vid ån och när vi vaknade var den lilla visaren på sex och den stora mellan åtta och nio och vi hade redan glömt vilka siffror det var vi skulle gå hem vid. Så till slut var halva byn ute och letade. På mammas pakethållare hem var jag ändå ganska nöjd med min rymning. Nu är min om-det-skiter-sig-plan att sitta på balkongen under en filt med rödvin i magen och röka lungorna svarta och stirra i luften tills en ny plan dyker upp. Kanske också att inte ställa frågor som man inte vill veta svaret på.
(Sonja Åkesson - Fantasifylld korv)

4 kommentarer:

aliciasivert.se sa...

Det är nyttigt att ställa de där frågorna och göra tillkännagivanden. Usch, jag vet hur hemskt det är och hur nedrigt det blir när svaret inte är som man vill, men jag tror vi alltid måste jobba med att bli ärligare mot oss själva och andra. Blir mindre lidande i långa loppet då. Haha, om man bara levde som man lärde.

Tycker även om din rymningsanekdot (Snusmumriskt! Tänk att få vandra söderut ändå.). Och som sagt, det var något alldeles särskilt jag fastnade för i din blogg. Hoppas att du ska få anledning att skriva om lite ljuvare känslor framöver - men om det är till någon tröst så hanterar du sorgliga ord mycket bra.

Vicky sa...

vilka fantastiska bilder.

sandra sa...

wow, du skriver så fint!

... men vänta, sparrisar är väl inte vita?

Vicky sa...

förresten, du har fått en award från mig (http://vickys.se/?p=6507) för din blogg är så himla fin. du borde blogga oftade! kram. <3