Vi hade med oss smörgåsar hallonsaft och magnecyl med kodein

Man blir ful av att vara ledsen och bitter säger de, så jag tänker mest på bra saker nu. Som att jag lyckas ganska bra med att bli bästa vän med mig själv. Idag gick jag med Jefferson Airplane i öronen på kyrkogården och runt runt i Botaniska trädgården och sedan hade plötsligt en timme gått. Sedan spenderade jag kvällen som jag spenderade nästan alla mina kvällar för två år sedan: med värmeljus, dokumentärer, rökelse, mackor, te och broderandes konstiga slagord i korsstygn. Andra bra saker under veckan: sushi (för första gången sedan jag flyttade till stan) på sängen med Sandy & Gossip girl. Vin (fast jag inte skulle dricka mer den här veckan) och massa snacks och sällskapsspel med sambos. Att sitta länge i mörkret och titta ut över vattnet i Christiania, gå en bit och titta på Aidan Moffat och Bill Wells, gå tillbaka och titta lite mer på vattnet och staden, vara med om att för första gången kunna sitta stilla och tänka på absolut ingenting istället för all jobbig skit som händer. Somna och vakna varm istället för iskall. Ligga på sin säng och lyssna på nyinköpta vinylskivor samtidigt som man löser Sydsvenskans svåra korsord. Sådant tänker jag på. Hela tiden, oftast, nästan, ibland.
(Kristina Lugn)

It's just that now you're romanticizing some pain that's in your head

Jag tänker att allt jobbigt kanske inte hade behövt kastats i ansiktet på mig på en gång. Och så tänker jag att staden jag bor i är som en bubbla och jag behöver inte tänka på det som finns utanför. Och jag tänker att det inte gör något att jag ljög mig till ett godkänt på kursen. Och så försöker jag återerövra sextiotals-musiken igen, göra den fri från associationer. Det slutar med att jag mentalt försvinner iväg till någon sorts sommar så fort jag inte fokuserar på vad som är framför mina ögon. Helst av allt vill jag bara ligga och röka på min säng med tända rökelser, inte hyperventilera och inte tänka på någonting alls. Och på min nya vinylspelare vill jag spela skivor med pyskedelisk musik vars texter är så knarkiga att jag inte förstår vad de betyder. Igår åkte jag till havet. Jag hörde inte riktigt vad hon som körde bilen sa när vi åkte ut ur stan för jag tänkte på havet, havet, havet. Det är något sjukt med mig och havet, men solen sken och mina lungor har inte känts så rena sedan jag flyttade hit. Och när jag kom hem blockerade jag allt jobbigt i huvudet, tittade på tv-serier och åt nötter. Lösningen på allt.
(Joni Mitchell - The last time I saw Richard)

My mom, she brushes her hair and my dad starts growing Bob Dylan's beard

Planen för våren var att läsa en vuxen kurs med marknadsföring, projektledning och juridik. Nyttigt för arbetslivet och en bra ursäkt till varför jag inte tar ut min examen och börjar söka jobb. Jag glömde titta mer på kursen tills kvällen innan sista ansökningsdag. Jag öppnade länken, såg orden "uppsats" och "projektarbete", stängde ner länken igen. Tittade igenom kurser i tio minuter, valde genusvetenskap, skickade in. Jag kan bli vuxen senare.
(Jenny Lewis - The charging sky)

Holy the bop apocalypse! Holy the jazzbands marijuana hipsters peace & junk & drums!

Saker jag gör nu som jag inte gjorde för några månader sedan:

- har två sambor, Andy & Sandy som jag hädanefter tänker kalla dem. Det är fint att komma hem till en lägenhet full av ljud, disk som inte är min, ett nästan alltid fullt kylskåp, en tjoandes och sjungandes Sandy som har energi från spinningen, fåniga låtar, alltid någon att prata med, människor som läser högt ur tidningen.
- sover för lite. Istället för att sova på natten: bra musik, för många fina tumblr-inlägg, tv-serier som Six Feet Under och Parks and Recreation. Istället för att sova på morgonen: ljus i ögonen, hunger (eftersom jag har lagt mig till med den dåliga ovanan att ofta glömma bort att äta), slammer från köket som lockar.
- uppskattar nationer. Åtminstone Blekingskas. Spenderar 2 x 45 minuter två-tre dagar i veckan med att promenera fram och tillbaka för att gå upp för trappan och dricka öl/gin-drinkar/milkshakes där.
- rullar egna cigaretter. Även om jag föredrar att inte.
- försöker lyssna enbart på musik som inte får mig att tänka på sommar, Öland, kärlek eller tidigare liv.
- vaknar på natten och fryser på ryggen. Jag önskar att jag kunde anställa någon som kunde ligga tätt bakom mig och sova. Ålder och kön spelar ingen roll, bara jag slipper vara så kall på ryggen.
- läser nästan ingenting. Jag tar mig sakta igenom Maken, men oftast inte.
- inser att jag tycker om folk. Nästan alla människor. Ler lite mot trötta mammor, asiatiska utbytesstudenter, gamla gubbar och skäggiga män istället för att blänga på dem och sedan titta iväg.
- inser att jag tycker om att cykla. Som jag förut alltid har hatat, förutom på somriga landsvägar. Extra fint är att cykla nedför med White Blank Page i lurarna, att trampa extra fort när de vrål-sjunger "a swelling rage".
- längtar efter saker och folk. Både sådant jag får längta efter och sådant jag inte borde. Sådant som har hänt och sådant som kanske ska hända.
(Allen Ginsberg - Footnote to Howl)

Jag har examen från glömskans universitet och är lika tomhänt som skjortan på tvättstrecket

Sista dagen i Aten bestämde sig Grekland för att ha strejk för både taxi, tunnelbana, pendeltåg, buss och flygledning samtidigt. En man körde oss till flygplatsen i sin gamla bil. Vi fick ge honom pengar innan vi kom fram så att ingen skulle se att han körde turister trots taxistrejken. Vi åkte tillsammans med ett ungt par från Israel. Efter elva dagar borta och fem nätters dålig sömn och osäkerhet kring vilket land jag skulle spendera nästa natt i, rabblade jag i huvudet "hem, hem, hem, Lund, Lund, Lund" medan jag tittade ut genom bilfönstret. Så plötsligt bland alla grekiska poplåtar på radion kom Stuck inside of Mobile with the Memphis blues again och jag började tänka på hur gula fälten är på Öland och att det nu nog är dimma över sundet i Norrliden när man går ner till vattnet på morgonen. Och mina sömnlösa ögon blev röda och blöta för jag visste inte vilket hem jag längtade till, var det fanns. Bara att jag ville dit. Och Bob Dylans röst blandades med mammas prat om var i staden vi kunde vara, med chaufförens högljudda samtal på grekiska i telefonen och med det israeliska parets lågmälda hebreiska ord. Jag blundade och tänkte på ingenting, mumlade till svar. Men när planet tog oss hem i tid och jag gick av tåget i Lund förstod jag vad som hemma och jag log så mycket hela vägen till lägenheten att folk jag mötte nog trodde att jag borde sitta inlåst någonstans.
(Tomas Tranströmer - Madrigal)