På spisen snarkar kaffepannan då och då med välbehag

Så fort det regnar börjar jag tänka på hur fort sommaren rinner iväg, att jag inte alls har hunnit göra särskilt mycket. Inte så många Ölandsutflykter som jag ville, inte så många bad, för många ensamma dagar med ett överfyllt askfat på uteplatsen, en enerverande granne ovanpå och x antal tvättmaskiner att tvätta, mest för att ha något att göra. När augusti börjar har jag fortfarande hela sommarkursuppsatsen framför mig (mästaren på att skjuta upp saker). Å andra sidan har jag framför mig: en vecka av att ligga på bryggan vid sommarstugan och betrakta sensommarljuset (som mamma och jag hävdar är gulare än det övriga sommarljuset), dagar då människor jag vill träffa kommer hem från långtbortifrån och introduktion av ett jobb som jag faktiskt längtar lite efter. Jag längtar dock inte en sekund efter övriga bibliotekarieutbildningen och kan inte förstå hur ett jobb som verkar så intressant kan ha en så ointressant utbildning. Hur som helst är augusti min favoritmånad, så det finns nog ingen anledning att stå vid fönstret och deppa.
(Gunnar Ekelöf - Blommorna sover i fönstret)

Einstein kom fram till att vårt nuvarande universum är en svällande bubbla, och du vet vad det innebär

Nu är jag hemma från borta. Drömmer konstiga drömmar igen, inatt drömde jag om E och S, och jobbet som de hade som jag ska få. Deras sista dag och min första var samma, jag tog över kontorsstolen vid disken, de vände sig om, vinkade lite, gick in ett gult solljus. Sen borta, som för alltid. Vaknade klockan fyra av ett hysteriskt skrik som aldrig ville ta slut, utanför fönstret. Jag har aldrig hört ett sånt skrik förut, så fullt av dödsångest. Bestämde mig för att rusa upp och ut, men hörde en annan äldre kvinnoröst som ropade "Linda, vad håller du på med?" och slutligen tonade skriket ut. Förmodligen någon som flippat ur på fyllan eller tänt snett på något, men innan jag förstod det var jag helt övertygad om att någon höll på att bli dödad. Kanske var det så, mitt i gryningen. Jag låg och lyssnade efter skriket länge, någonstans mellan dröm och verklighet, men det som var skrik blev till måsars klagan och jag somnade om.
(Jack Kerouac - Den gyllene evighetens principer)

Trubadurerna ska samlas på mitt fönsterbleck

Jag åker iväg en sväng. Bland annat till min farmor där det ser ut såhär.
(Kristina Lugn)

Som vår broder Kerouac sa: allting tillhör mig för jag är fattig

R odlar fem olika sorters chili och jag har precis kommit hem från Vimmerby. Finast var nog att arla morgon trotsa regnet och kasta sig i en tjugofemgradig sjö. Att bada i sjöar slår nästan alltid att bada i havet, fast det får man nog inte säga högt i Kalmar. Medan R är i stan och svirar ikväll sitter jag på uteplatsen och känner mig ganska skabbig. Konstruktiv som jag är, väljer jag dock att gå in helt i rollen. Tips om man vill vara white trash för en kväll: 1. Placera dig i ett miljonprogram-område. 2. Rök billiga cigaretter och trassla in aska i håret och på kläderna. 3. Ha otvättat hår och känn dig lite svettig och sunkig från dagens pressande i solen. 4. Bläddra i dåliga skvallertidningar, som Sofis mode eller någon fredagsbilaga och fnys åt de snygga människorna i tidningen. 5. Sätt på den allra pinsammaste musiken du kommer på. Saknar du inspiration: låna min pinsamma-nittiotalslåtar-jag-fortfarande-gillar-i-smyg-lista.
(Gregory Corso - Käre Villon)

Jag vill inte ha en massa plast varje gång jag tar fram lite pepparkakor

Om jag ska välja en bok jag tycker extra mycket om bland alla mina favoritböcker, väljer jag utan tvekan De ovanliga av Åke Mokvist. Bokens undertitel "människor som går mot strömmen", säger mycket om innehållet. I boken får man läsa om människor som är ovanliga, alltså ovanliga om man jämför med människor i det samhälle som de flesta av oss lever i idag. Många av människorna i boken var inte så ovanliga för bara fyrtio-femtio år sedan: syskonen Stig och Berit, som lever med sina djur på en gård utan elektricitet eller bröderna Anton och Arvid, som sedan 60-talet fortfarande reparerar folks cyklar och bor tillsammans i cykelverkstaden. Gemensamt för alla som skildras i boken är att de, oftast självvalt, på något sätt lever utanför samhället. Många på landet i förfallna stugor och gårdar, men vissa också i städer. Författaren konstaterar att de flesta originalen är äldre och funderar på om de tillhör ett utdött släkte. Man kan ju fråga sig om de kommer börja öka igen, om de nu unga generationerna i framtiden tröttnar på valfrihetsstress och ständig tillgänglighet. Hur som helst så är De ovanliga (tillsammans med De ovanliga 2, där vissa av människorna följs upp och vissa nya presenteras) den finaste boken jag vet och när jag tröttnar på allt vad bloggar, fester, Spotify, tentor, politik och framtidsplaner heter brukar jag bläddra i boken och tänka att det finns en extra utväg, ifall jag inte står ut längre.
(Åke Mokvist - De ovanliga (Carl Braunerhielm))

Han spelar på främmande instrument, någon sorts cowboylåt

Nu är det riktigt varmt, alldeles matt blir man. Jag vill inte att sommaren ska ta slut alls. Det gör inte så mycket att grannen ovanpå spelar sin p4/torrhostar i tjugominutersintervaller/har på nyhetssändningar från tv jättehögt dygnet runt på sin balkong eller att mina rosor har fått bladlöss, eller att jag är ensam för det mesta. Jag trivs himla bra ändå, fast jag önskar att alla jag tyckte om bodde här i stan. För här blir jag nog tills jag blir en gammal tant. Idag var jag på en loppis på en innergård i stan, men jag köpte inget, för igår packade jag två stora kassar att skänka till stadsmissionen och jag ska inte hålla på att köpa massa saker för jämnan har jag bestämt. Utom en jordgubbspaj med glass och kaffe till på Kullzenska förstås. Och en liter jordgubbar på vägen hem och en tågbiljett till Vimmerby och bensin till Ölandsutflykter. Men ändå.

I värmen passar det bäst med jazz, och att sticka emellan med en och annan visa.
(William S. Burroughs - 30 april 1997. Onsdag)

Doktor Mary spelar hjärtslagen för mig på en liten svart låda

I helgen åkte vi en kort sväng till Malmö. För att få kvalitetstid som det så fint heter. Det var fint att gå runt i en stad som man inte kände till så väl, att låtsas att man ingen kände där. Jag tänkte länge att hit kan vill jag nog flytta. Fast efter ett par dagar längtade jag hem ändå. Jag längtar alltid hem, det går inte att komma ifrån. Får lätt panik av storstäder med folk som går överallt och trängs på smala trottoarer, bilar och bussar, ingen tystnad någonstans. Fortfarande finns något gymnasiekomplex inom mig att jag måste hata min hemstad, flytta utomlands och jobba för att sedan kuska runt på någon resa som jag egentligen inte alls vill åka på, men jag tror att jag får acceptera att jag trivs bäst här där jag är. Varför inte egentligen.
(Anne Waldman - Djur)